Efter några hundratals pussande i hopp med att släppa ångesten om att känna sig ensam, gick vi åt varsitt håll. Att släppa en trygg varm famn och fortsätta stå på egna ben, för att känna sig fri? Är det så det känns att vara fri?

Kände mig snarare instängd av något som brukar kalla sig längtan. Längtan av närhet. Längtan av någons mjuka läppar som får en att vilja blunda och aldrig öppna ögonen. Längtan att vilja drömma och aldrig vakna upp.

Men jag tänker inte drömma, jag tänker leva. Njuta och leva. Ett liv utan tidsuppfattning och bekymmer i en värld full av förhoppningar och trygghet. 

Känslan av att jag skulle kunna stå där halva natten och andas sakta djupa andetag för att kunna behålla lukten av något så fint, gjorde mig en aning rädd.

Men det var natt och ingen var så vaksam som du. Det var natt och jorden stod stilla för några sekunder. Precis sådär lagom stilla för att kunna kolla varandra i ögonen och inte falla hjälplöst mot marken.

Det var natt, och nu är en ny dag. så jag ställer mig frågan, vill vi leva?