Nu börjar sommaren dra mot sitt slut och ångesten börjar sakta komma krypandes längs ryggraden. Om två veckor börjar alla skolan igen, och trots att jag känner mig färdig på Stagneliusskolan, är det önskan om att gå tillbaka dit som viskar lättnad. Att få komma in i gamla rutiner, träffa alla klasskompisar och lära sig onödiga saker på naturkunskapslektionen som man definitivt inte har någon nytta av i framtiden. Men dedär med framtiden skrämmer mig.

 

Det är höst snart, och jag har inte en blekaste aning om vad som kommer hända. Jag drömmer om att flytta till Oslo, jobba röven av mig och sedan dra några månader långt bort härifrån. Helst så långt att man börjar tvivla på om man vistas på samma planet. Men det är lättare sagt än gjort. Jag vill resa runtom i världen och upptäcka saker som man endast har chansen att göra nu, nu när man är ung. Du ska inte ha så bråttom är det vissa som säger, men vad händer sen då? När jag är 45 och ångrar allt som jag inte gjorde. Då kommer jag hata mig själv. Jag är för feg för att ge mig ut och resa själv, men för trygg här hemma för att stanna kvar. Alla vi människor är på olika stadier i livet, och har därmed även olika drömmar och målsättningar. Jag har en pojkvän som jag älskar mer än världen, men som är bunden i Kalmar i två år till. Jag har vänner som har resplaner, Stockholmsplaner och även de vänner som tänker stanna. Men jag har inte en enda plan, bara en massa jävla önsketänkande som snurrar runt i skallen tjugofyra timmar om dygnet, medan tiden fortsätter att rinna iväg.