THE WORLD WE LIVE IN

Vet inte vart jag ska börja..Vi hade en kanonhelg i Sölvesborg med bra träningar och väder, enda fram till resan hem. Satte oss i bilen strax innan två för att vara hemma vid fyratiden. Tyvärr blev det inte riktigt som vi hade tänkt oss..

Moa och jag hade planerat att kolla film på hennes dator, men eftersom båda var helt utslagna slocknade vi båda redan efter någon mil. Ni som känner mig vet att när jag väl har somnat sover jag som en stock men så helt plötsligt vaknar jag av att Moa skriker och utan att jag riktigt fattar vad som händer ligger bilen i diket.

Airbagen blåser upp på Kristoffer som kör och det börjar ryka som ett dammoln i framsätet. Jag trodde att bilen höll på att börja brinna och får panik. Jag försöker öppna dörren på min sida men eftersom bilen står lutad mot ett träd är dörren helt låst. Chocken börjar sakta komma och vi båda klättrar ut genom dörren på moas sida. Det är först när vi kommit ut och ser bilen som vi verkligen förstår vad som har hänt. På något sätt har vi lyckats komma över på fel sida av vägen och flygit över ett stålstaket som är vid sidan av vägen. Det var bara ett under att det inte kom någon mötande trafik från motsatt håll, då hade det kanske inte slutat lika bra som det gjorde..Bilen landade dessutom mellan två stora ekar och hur vi kom i mellan dom har jag faktist ingen aning om.

Ett snällt par kom och hjälpte oss så att vi fick komma in och fika hos dem medan vi väntade på att all räddningstjänst skulle komma till platsen. Poliser, ambulandsmän och brandbilar körde in på gården. När jag stod där och kollade kändes det sådär overkligt. Inte skulle något sånthär hända oss, fyra mil innan vi skulle var hemma. Det är ju så man alltid tänker, men en dag är det man själv som sitter där. Man ser hur snabbt livet kan förändras och märker vilken stor betydelse det är att ha änglavakt vid just rätt tillfälle.

Jag vet fortfarande inte riktigt vad som hände men det kan ha handlat om några få sekunder, antingen kom någonting i störelse eller somnade vår förare till vid ratten. Allting är oklart men just nu är jag bara så oerhört tacksam över att vi alla kom hem oskadda. Jag har aldrig varit så lättad över att öppna ytterdörren när jag kommit hem. Och jag bara längtar tills jag får krama mina föräldrar imorgon för första gången på 3 veckor. 

Så nu sitter jag här och vågar knappt blunda för att bilderna kommer upp framför mig. Jag är rädd så oerhört rädd. Jag är glad över att vara här jag är, men är rädd över vad som hade kunnat hända, det är just det som skrämmer mig mest. Jag tror jag kommer drömma mardrömmar om detta inatt, det är därför jag inte vågar somna. Och jag tror att jag aldrig någonsin har behövt måns varma famn så mycket som inatt.

Jag har aldrig känt mig så ensam som jag gjorde när jag kom hem förut. Jag var rädd för mörkret, tystnaden, och allt som visades på tv. Jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle våga somna i en bil igen, men samtidigt kände jag mig lättad över att jag faktist sov och slapp se det värsta.

Jag la mig i sängen en stund och funderade på livet. Att livet är så himla mycket värt än att bara leva. Det är när sånna här dagar kommer, som man verkligen tänker igenom på hur mycket vi borde uppskatta det unika liv vi faktist har.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0