Det är när allting här hemma blir tyst och mörkt som tankarna börjar snurra i huvudet. Livet är allt märkligt. Ibland svävar man på moln medan man dagen efter vill stänga in sig själv i ett mörkt rum med ekande väggar. Men det är under dessa kvällar jag börjar tänka, börjar sakna. Vet fortfarande inte om jag borde skriva dethär, men det är ett sätt att skriva av mig. Mina tankar kan vissa dagar vara tunga och ibland orkar man inte bära mer. En sådan kväll är det just ikväll. Jag saknar en vän, som jag under flera års tid gav hela mitt hjärta åt. Har aldrig skrattat så mycket som vi gjorde ihop. Men ibland räcker inte det hela vägen. Jag kan tyckas överdriva, men jag känner mig inte riktigt hel utan henne. Givetvis går man olika vägar, hittar nya vänskapskretsar och börjar leva ett liv som kanske inte alltid är med varandra, men endå. Jag vägrar inse att jag kanske inte längre är min bästa väns, bästa vän. Jag har underbara vänner runt omkring mig som betyder mer än någonting annat. Men det finns ingen som vet så mycket om mig som hon. Som känner mig så bra som hon. Från att ha träffats flera gånger om dagen, till att inte säga något till varandra på flera månader får mig att vilja storlipa. Men jag tänker inte visa mig svagare än någon annan. Jag önskar att allting vore som jag hade tänkt att det skulle bli. Men man ska inte alltid tänka så mycket, då sker saker du aldrig trodde skulle ske. Men samtidigt får man inte glömma bort att det händer en himla mycket fina saker på vägen. Livet har upp och nedgångar och alla är vi där någon gång. Vet egentligen inte vilken påverkan denna meningslösa text kommer ha, men den har något att säga, inte minst för mig själv. Men nu tar snart orden slut, kände bara att jag ville lätta på hjärtat lite. Dethär är till dig malin.