Lite såhär känner jag ikväll. Samtidigt som jag sprudlar av Norgeflytt, jobbsökande, sökandet av lägenhet och nya äventyr blir jag då och då lite velig. Ena dagen längtar jag att komma bort härifrån så att det nästan värker i magen. Dagen därpå kan jag ligga klarvaken om natten och undra om detta är det rätta i livet. Men hur ska man kunna veta om man inte testar? Trots att jag är hemmakär är jag trött på denhär staden, trött på dethär livet och trött på mina vanliga rutiner. Jag vill göra någonting, utmana mig själv och andas lite annan luft.

 

Men det är en sak som tar emot, och det är Måns, min bättre hälft. Han som jag från början var tveksam till att träffa men som jag sedan blev tokkär i. Under tiden då Norge bara var önsketänkande har jag kunnat ta så lätt på allting, men nu när det verkligen är bestämt att vi flyr landet om drygt två veckor är det en mörk verklighet som skuggar mig, skuggar oss.

 

Jag försöker intala mig själv att fan filippa, du vill ju dethär. Och ja jag vill verkligen dethär, men det kommer inte bli lätt. Jag kommer sakna närhet, att älska och bli älskad. Har inte riktigt insett faktumet att vi ska vara ifrån varandra i flera månader på obestämd tid. Men det är en period i livet då jag också vill göra något jag drömt om, precis som Måns gör dagligen. Helst av allt skulle jag bara vilja ta honom under armen och resa långt bort härifrån precis så länge att vi tröttnat på pad thai och den tropiska värmen. Men nu är det inte så lätt.. Vi är på olika stadier i livet, och har olika drömmar att följa. Men en av drömmarna är att vara tillsammans, och då gäller det att få pusselbitarna att falla på rätt plats. ♥